Todays workout will be tomorrows warm up!
Dagens träning kommer vara morgondagens uppvärmning, så går ett käckt citat som jag själv använt mig av ibland. Problemet kommer när man som jag, nu upplever att gårdagens uppvärmning är dagens träning. Hur håller man motivationen uppe när löprundan som totalt pumpar ur kroppen är den "vanliga" uppvärmningen? Hela kroppen skriker "ge up!" och "det är inte värt det?". Peppande ord som att det går snabbt att komma tillbaka fyller på förrådet av tomma ord som är menade att peppa, men som istället bara blir blaha. Det är inte roligt helt enkelt. Är det då här som det berömda pannbenet spelar roll?
Jag tror att det är här det är viktigt att ha en plan, att vara medveten om att träning lixom flera andra områden i livet inte kan basera sig på feel good känslan. Tänk om vi gav upp på alla relationer så fort det inte "kändes" fantastiskt? De bästa relationerna i mitt liv är de som jag haft med mig ett tag, de som vi jobbat på och som inte alltid varit självklara. De vänner som sett mig i mina sämsta stunder och ändå står kvar för att vi vet vart vi har varandra. Samma sak med träningen tror jag. Det är när vi trots osuget, trots att jag vet att det är veckor eller månader tills jag närmar mig mitt pb i både sträcka och hastighet, faktiskt snörar på mig skorna och ger mig ut på rundan som resultaten kan börja komma. Det är då det är viktigt att ha en plan, att följa den och det är då jag får påminna mig själv om att träning är mer än bästa tider eller bästa prestationer. För mig är träningen att orka livet, att ha en stark kropp som klarar av min vardag.
Därför handlar det ibland om att vakna och trots en spräckande huvudvärk, som idag, ta på mig löpkläderna. Vetskapen om att efter min runda mår jag bättre mantrar i huvudet när jag försöker att inte känna efter utan bara ge mig ut och göra det. Blev det snabbt? Nej! Blev det långt? Nej! Blev det av? Ja! Och idag är det gott nog!
