Facebook berättade för mig idag att pappa är en av mina första vänner. Även om deras intention är att göra reklam för sin egna plattform fick det påståendet mina tankar att vandra iväg och minnas så många stunder med pappa och jag vill dela några med er.
Bilen skumpar fram medan pappa kör. Utanför fönstret är det becksvart och framför oss lyser bilens extra strålkastare upp grusvägen som tar oss fram genom savannen. Jag kröp ihop i passagerarsätet medan pappa ibland påpekade vilka djur vi kunde se i skenet, ibland var det bara tyst medan vi iakttog världen utanför. När det var dags för fika stannade pappa bilen innan han berättade hur jag skulle klättra över till motorhuven då den gav god värme att sitta på i en kall ökennatt. Jag fick dela nattens intryck med pappa mitt i mörkret, man kunde inte se sin hand framför ansiktet. Mitt i det becksvarta kunde vi höra ljuden från savannen medan vi pratade om sådant som var viktigt för mitt 8 åriga jag. Vi pratade om skolan, om vänner, om kyrkan, ja om livet. När motorhuven började svalna lite väl mycket klättrade vi tillbaka in i bilen och jag kröp nära pappa medan han körde vidare hemåt.
Förra helgen fick jag möjlighet att ta med min far på en rundtur utanför Västervik för att höra om hans barndomsminnen och hur markerna förändrats och bytt ägare. Mäktigt att veta hur pappa tog kor med sig framför cykeln till hagen efter morgonmjölkning för att sedan fortsätta cykla till skolan. Han gjorde det vid sju års ålder vilket är lika gammalt som min son är nu och vi tvivlar på att låta honom cykla 700m själv till lekplats. Turen berättade även vilka bönder som fanns på olika gårdar och jag fick höra gamla berättelser om människor och platser jag ofta åkt förbi men aldrig vetat historien eller historierna bakom. Landrovers i Botswana hade bytts ut mot Sverige och en v70, med mig vid ratten och pappa som passagerare denna gången. Fikat intogs inne i bilen med utsikt över en sjö istället för öken och savann. Även denna gången berörde samtalet vid fikat livet.
Ett annat barndomsminne med pappa var när vi sov över ute i en av byarna som vi gjorde ibland. Vi sov i en hydda med ett djurskynke hängande som dörr, så man hörde ljuden utanför tydligt. Jag somnade lite förnärmad den kvällen minns jag, för efter kvällsmat vid elden med hela byn samlad, var det dags att tvätta sig för natten. Alla tvättade sig i samma balja vatten som stod i mitten av hyddorna och när det var min tur hörde jag hur det fnissades från hyddorna. I svarta natten studsade ljuset från min vita kropp, mörkret skyddade inte mig så värst. Ännu en gång blev det fnissande för att jag var vit, jag var ju den med det konstiga håret och jag var den som nu inte kunde bada utan att alla såg. Tidigt på morgonen väckte pappa mig med tecken att vara tyst, sedan tog han med mig mot utgången och visade mig mot vårt skynke som var dörren. Där vek han undan en flik och visade mig utanför att det gick två lejonhonor genom byn. Min känsla var mäktigt att se djuren på så nära håll och fullkomlig trygghet, inget kunde hända, pappa var ju där!
Jag är välsignad med en far som jag ser upp till, som velat fostra och lära mig saker och som jag fortfarande får lära mig av. Jag har alltid varit pappas flicka och får nog bekänna att trots att jag fyller 40 i år finns det viss trygghet i att den sanningen består. Vishet, kunskap och erfarenhet ser jag fram emot att få fortsätta ta del av. I kyrkan pratar prästerna om att Gud älskar oss villkorslöst, precis som en far. Den bilden har varit så enkel för mig att förstå, för det är precis så jag älskats av min pappa, villkorslöst. Hans röst har alltid betytt trygghet för mig, och han kan alltid riva ner alla murar jag byggt upp för att vara stark, men han kan alltid samtidigt trösta mig.
Mina föräldrar har byggt mitt självförtroende genom att älska mig stark. Jag hoppas ha lärt mig av deras exempel så att jag får bli bra på att älska mina barn starka.
